|
Riv EU:s skamliga murar!
Publicerat i Dagens Nyheter 3 januari 2001
Att Sverige nu är ordförandeland i den Europeiska Unionen är förhoppningsvis
en start för ett mer öppet och frihandelsvänligt Europa. I efterdyningarna av
den demonstrationsvåg som inleddes för ett år sedan på gatorna utanför den så
omtalade WTO-konferensen i Seattle, har både Sveriges statsminister Göran
Persson och handelsminister Leif Pagrotsky visat sig vara starka i sin
övertygelse om frihandelns fördelar.
Runt om i världen ser vi hur allt fler hjärtan och sinnen vinns för
öppenhetens värden, och hur opinionen för det fria utbytet för varor, kapital,
teknik och kultur växer. På alla kontinenter tar allt fler människor del av
globaliseringsprocessen och de möjligheter till ökat välstånd som kommer med
fritt utbyte av varor, tjänster, information och kapital. Allt fler länder har
insett fördelarna med att öppna dörrarna till världen för sina medborgare och
vilka vinster vi gör när mänsklighetens kreativa krafter fritt får möta
varandra. Det är så våra möjligheter till frihet, fred och välstånd växer.
Det är en sympatisk utveckling att handelshinder som tullar och kvoter
plockas bort mellan länderna. Men det finns samtidigt skäl att reagera på den
slutenhetens principer som har präglat flera handelsavtal och att höja ett
varningens finger när ett frihandelsavtal eller handelssamarbete enbart sträcker
sig till ett visst område. Ty regionala samarbeten tenderar att bli exklusiva
och bygga på att företag och människor från andra länder ställs utanför eller
ges ofördelaktiga konkurrensvillkor.
Denna slutenhet har allvarliga konsekvenser. Andra länder, vilka ofta visar
sig vara fattiga länder i tredje världen, ges inte möjlighet att öka sitt
välstånd genom att exportera sina varor till detta område. I-ländernas tullar
mot u-länder är i genomsnitt ca 30 procent högre än de genomsnittliga tullarna i
världen. Det är en stor förlust för u-ländernas befolkningar. Men det är också
en stor förlust för människorna inom det område som stänger dem ute, för de
ställs inför situationen att inte kunna välja produkter som är billigare eller
som på andra sätt passar dem bättre.
Europeiska Unionen är ett sådant frihandelsområde där man internt river
barriärer, men där slutenhet i hög grad råder mot länder utanför. Det är därför
bra att Europa nu börjar få en debatt om ”Fortress Europe”, det Europa med murar
omkring sig, som stänger ute människor och varor från andra delar av världen.
Här tror vi att Sverige kan göra en viktig insats under sitt ordförandeskap.
Det som bör vägleda EU är principen om universell frihandel. Handelshinder
skall avskaffas, men inte bara för vissa utvalda länder och regioner, utan för
alla. När EU i dag förhandlar om handelsavtal, är principen att unionen bara
river sina egna murar om den andra parten i förhandlingarna gör det. Det kan
tyckas vara en god tumregel: för att öppna våra marknader, måste andra länder
öppna sina. Men sanningen är att det finns starka skäl att ta bort de egna
handelshindren oavsett vad andra länder gör. För vad minskade handelshinder
innebär är ju, att vi lägger ett vedträ till på konkurrensens varma brasa och
ger medborgarna fler och billigare alternativ att välja bland. Slutna gränser
har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, en del av en ekonomisk politik för
frihet och välstånd. Därför pläderar vi för unilateral frihandel som vägledande
princip för EU:s framtida utveckling.
Vi som står bakom detta upprop är mycket väl medvetna om att det sannolikt
kommer att dröja innan den Europeiska Unionen låter denna princip vägleda
handelspolitiken gentemot länder utanför gemenskapen. Men ett första steg kan
tas omgående – och det är att riva de skamliga murar EU har mot u-länderna.
EU-kommissionens förslag i denna riktning när det gäller de 48 minst utvecklade
länderna är bra, men är inte tillräckligt långtgående.
Fattiga länders export är koncentrerad till arbetsintensiva produkter –
precis som fallet var för rika länder i början av deras industrialisering.
Vanligtvis finner vi denna produktion inom jordbrukssektorn och tekoindustrin.
Företrädare för den Europeiska Unionen säger ofta att de förespråkar frihandel
och att de vill engagera fattiga länder i världsekonomin. Detta tycks dock inte
vara mer än en läpparnas bekännelse, eftersom EU:s högsta tullar finns just på
produkter inom jordbruks- och tekoområdet. Den sorgliga verkligheten är att vi,
i den Europeiska Unionens handelspolitik, finner de mest protektionistiska
inslagen just gentemot u-länderna.
Om vi ser till EU:s jordbrukspolitik, Common Agricultural Policy (CAP),
hittar vi många absurda inslag. Den Europeiska Unionen har ett av världens mest
subventionerade jordbruk. Bidragen till jordbruket upptar nästan hälften av den
gemensamma budgeten. EU skyddar också sina jordbrukare från utländsk konkurrens.
Med tullar, kvoter och andra importreglerande instrument håller man många
råvaror och förädlade produkter från fattiga länder borta från den gemensamma
marknaden. Tullar och andra handelshinder mot jordbruksprodukterna varierar
mycket, men de slår systematiskt mot u-ländernas möjligheter att diversifiera
och industrialisera sin jordbruksproduktion. Produkter som EU:s jordbrukare
själva inte kan producera – till exempel kaffe och kakao – möter få hinder,
knappt några alls. Köttprodukter däremot, möter en tariff på 826 procent!
Denna jordbrukspolitik hindrar en dynamisk utveckling i tredje världen, som
får deras konkurrenskraftiga jordbruk att växa och bidra till respektive lands
utveckling. Världsbanken har räknat ut att höginkomstländernas hinder mot deras
jordbruksprodukter innebär en välfärdsförlust på ungefär 20 miljarder dollar per
år för de fattiga länderna. Det är ett svindlande belopp, ungefär dubbelt så
mycket som hela BNP i Kenya eller Elfenbenskusten, som kan betyda mycket för att
bekämpa fattigdom och den alarmerande spridningen av HIV. Detta belopp motsvarar
en ökning med tio gånger av de offentliga utgifterna för hälso- och sjukvård för
mer än 250 miljoner människor i Afrika. Eller att de 2,8 miljarder människor i
världen som lever på mindre än 2 dollar om dagen, skulle få se sitt materiella
välstånd växa sju gånger.
Men välfärdsförlusten för de fattiga länderna är egentligen större än dessa
20 miljarder dollar, eftersom EU också subventionerar sina bönders produkter som
går på export. Den Europeiska Unionen dumpar med andra ord priset på sina
bönders exportvaror och gör det ännu svårare för tredje världens bönder att få
sälja sina varor på världsmarknaden. Unionen är också den värsta syndaren på
detta område. En rapport från det svenska jordbruksverket visar att EU står för
91 procent av i-ländernas exportsubventioner av jordbruksprodukter!
Det är uppenbart att EU:s jordbrukspolitik, med tullarna och bidragen på ca
50 miljarder dollar per år, måste förändras. Men att öppna gränserna för
u-länderna är givetvis inte smärtfritt. Inflytelserika grupper kommer att bjuda
motstånd, lita på det. Den fria handeln kommer också att innebära att företag
och arbetstillfällen i Europa går förlorade, när de får konkurrera på samma
villkor med u-ländernas produkter.
Även om dessa kostnader nu inte bör överskattas, kommer det att vara
påfrestande för dem som blir drabbade. Därför blir det en viktig uppgift att
ordna goda möjligheter för de friställda att få de kunskaper och möjligheter som
krävs för att de skall kunna få arbete i andra sektorer.
Men detta är ett pris som är värt att betala. Inte i första hand för att
européerna generellt kommer att tjäna på att öppna sina gränser. Utan för att
det är moraliskt ohållbart att tvinga världens fattiga att betala priset, genom
att vi stänger ute deras varor från våra marknader. Den humanism och
medmänsklighet som Europa är så stolt över förpliktar. Det är vårt anseende och
vår lojalitet mot våra käraste principer som står och faller med viljan att här
och nu, genom omedelbar frihandel, ge världens fattiga en möjlighet att av egen
kraft förbättra sina livsvillkor.
Sverige har en lång tradition av frihandel och god erfarenhet av hur man
öppnar sina marknader för jordbruks- och tekoprodukter. Genom ordförandeskapet i
EU har den svenska regeringen nu en unik möjlighet att gå från ord till handling
och omsätta dessa erfarenheter i en europeisk miljö. Vi är övertygade om att
fler utvecklade länder skulle följa efter, om EU har kraften och viljan att
under Sveriges ordförandetid fatta beslut om att öppna sina marknader för tredje
världens exportprodukter. Vem skulle våga stå utanför detta solidaritetsarbete
med jordens fattiga? Vem skulle kunna försvara en politik som slår mot världens
mest utsatta, samtidigt som andra tar ett steg mot verklig global solidaritet?
Percy Barnevik, ordförande ABB, Investor, Sandvik, Astra Zeneca
Gunilla Carlsson, vice partiordförande (m)
Carl Cederschiöld, finansborgarråd (m), Stockholm
Klas Eklund, ekonom
Lars Leijonborg, partiordförande (fp)
Tove Lifvendahl, ordförande MUF
Cecilia Malmström, Europaparlamentariker (fp)
Anders Milton, ordförande SACO, VD Läkarförbundet
Birgitta Ohlsson, ordförande LUF
Mauricio Rojas, docent och initiativtagare till uppropet
Anders Scharp, ordförande SAF
Anders Wijkman, Europaparlamentariker (kd)
Anders Åslund, öststatsforskare
|
