Efter Seattlekravallerna blev kapitalismen åter kontroversiell i Sverige och medier och politiker hyllade Attac. Många förutspådde »ett nytt 68 «.Men globaliseringsmotståndet dog snabbt ut, och i dag är opinionen i Sverige, från vänster till höger, återigen mycket mer globalistisk och frihandelsvänlig än i något annat västeuropeiskt land. En av de viktigaste förklaringarna till det är ett mångårigt, systematiskt arbete från Timbros sida.
Seattle, USA, den 30 november 1999: Våldsamma kravaller mot WTO:s toppmöte. 50 000 demonstranter och nära 10 000 deltagare i upploppen. Invigningen får ställas in. FN:s Kofi Annan och USA:s utrikesminister Madeleine Albright kan inte ens ta sig från sitt hotell på grund av kravallerna.
Polisen i Seattle var lika förberedd som världsopinionen, det vill säga i stort sett inte alls. Snabbt vidtog de exceptionella åtgärder, införde undantagstillstånd och utegångsförbud. Nyheten och demonstranternas budskap kablades ut över hela världen:
»De ser WTO som en odemokratisk organisation som går företagens ärenden, som inte tar hänsyn till miljön och arbetarnas rättigheter. – WTO sätter profit före planeten och dess invånare. Folk har kommit från hela världen för att stoppa WTO därför att insatserna är för höga för att stanna hemma, sade Denis Moynihan från paraplyorganisationen Direct Action Network till AP »
Aftonbladet 1 december 1999.
Det enorma genomslaget sporrade antikapitalister över hela världen till nya protester. Det som snart skulle bli en av vår tids mest inflytelserika opinionsströmningar – mot världshandel och internationell kapitalism – hade fått en flygande start.
Samtidigt var den intellektuella beredskapen låg. Om Seattlepolisen bemötte aktivisterna med hårdföra metoder stod man i de västerländska politiska skyddsnäten handfallna inför den frihandelsfientliga opinionen.
Men det fanns ett undantag – Sverige. För även om globaliseringen inte behandlades som någon stor fråga
av medierna, hade Timbro redan gjort en annan analys:
– Det var inte så att vi var säkra på att det här skulle bli en stor debatt utan det var väl mer intuition. Vi hade redan 1997 gjort Globalisering till ett programområde, berättar Timbrochefen Mattias Bengtsson, som började som vice VD under P J Anders Linder 1996.
– Vi kände att här fanns en möjlig kritik mot vår agenda, som riskerade att spilla över i allmän motvilja kapitalism och frihandel. För första gången sedan murens fall fanns en känsla av att vänstern började ta igen, säger Mattias Bengtsson.
P J Anders Linder hade tidigt uppmärksammat den tyska boken Globaliseringsfällan, och i ett mötesprotokoll från Timbrostyrelsen i september 1997 beskrivs analysen: »Globaliseringen är högaktuell ... Investeringar, frihandel och teknikspridning innebär att miljoner människor kommer in i den moderna ekonomin och får en chans att få det bättre. Inte desto mindre finns en stark vänsterradikal – och konservativ – motreaktion mot det som sker. Teknikfientliga och trångt nationalistiska debattörer hörs allt oftare angripa globaliseringen. Boken Globaliseringsfällan är årets tydligaste exempel. Den gick direkt till topp på kritikernas listor!«
Redan i oktober 1997 arrangerade Timbro de första globaliseringsseminarierna. 1998 gav Timbro ut en hel artikelserie ur tidskriften The Economist under titeln Fakta och myter om globalisering, och Carl Rudbeck förklarade att kulturell globalisering leder till pluralism snarare än till disneyfiering i Creole love call. Mauricio Rojas motbevisade myten att frihandel och ny teknik skapar arbetslöshet i Valser om arbetets slut, en bok som översattes till flera språk.
Journalisten Tomas Larsson, då baserad i Thailand, skrev många artiklar och böcker åt Timbro, som försvarade den globala marknadsekonomin. I början av 1999 gav Larsson ut Världens klassresa, som förutspådde Seattlemötets sammanbrott och som senare också gavs ut i USA. I nättidningen smedjan.com publicerades rader av artiklar som bemötte kritiken mot globaliseringen. När kravallerna utbröt i Seattle i slutet av 1999 hade Timbro alltså grundlagt det idémässiga försvaret för frihandel i ett par års tid, med bokutgivning och seminarier.
»Anti-globalisering« inför och efter Seattle är ett av vår tids mest framgångsrika politiska opinionsarbeten. I så gott som hela västvärlden finns starka krafter som förespråkar protektionism, inte minst inom EU. Nu bildade de allians med gamla socialister och nya folkrörelser i kritiken mot handel, mot penningtransaktioner och mot
»multinationella företag«. Den franska rörelsen Attac spred sig över världen.
Som en liten och öppen ekonomi har Sverige en lång frihandelstradition.Men under 70-talet rörde sig såväl vänstern som borgerligheten i motsatt riktning. »Tredje världen« som det hette då, skulle skyddas från Västerlandets ideal och marknadstänkande. Bistånd, socialism och självförsörjning var orden för dagen. »Rättvis handel« ansågs bättre än frihandel.
Med facit i hand kan man konstatera att försvaret för frihandel i dag är starkare än någonsin i Sverige. Det är därmed lätt att glömma hur det såg ut i Sverige för bara ett par år sedan, efter Seattlekravallerna.Medierna fylldes med angrepp på marknadsekonomin, och frihandel betraktades under en tid nästan som ett svärord.
När Attac lanserades i Sverige i början av 2001 jublade den svenska vänstern. Här kom »den nya folkrörelsen« som visade att det var marknaden, världshandeln och kapitalismen som bar skuld till fattigdom och lidande. De flesta minns säkert den mediala uppståndelsen. I snart sagt varje debattprogram lyftes Attac fram – och de antikapitalister som legat lågt sedan murens fall vädrade morgonluft. På två månader ägnades nästan 400 tidningsartiklar och etermedieinslag åt dem. Konsensus i Sverige höll på att kantra kraftigt åt vänster. Statsminister Göran Persson och Malmös starke man, Ilmar Reepalu, förklarade att de sympatiserade med Attac. I ett pressmeddelande förkunnade miljöpartiets språkrör Lotta Nilsson Hedström stolt att hon aktiverat sig i »anti-globaliseringsrörelsen«.
Kunskaperna om argumenten för globalisering var dåliga. Starka mediala krafter kunde snabbt flytta opinionen. Det var precis det som Timbro hade antagit – och förberett sig på.
Redan i början av november 1999, två veckor före kravallerna i Seattle, sjösatte Timbro hemsidan frihandel. nu, fylld av statistik, rapporter och länkar till försvar för frihandeln.
– Vi ville utmana motståndarnas myter med fakta och argument om globalisering, för att på det sättet verkligen bli en portal för alla frihandelsvänner. Samtidigt ville vi lansera ett positivt alternativ till globaliseringskritikerna och beskriva de visioner och värderingar som öppna gränser och fri handel bygger på, säger Johan Norberg som fick ansvaret för att bygga upp frihandel.nu.
Det behövdes statistik och fakta som visade att globalisering och världshandel minskar fattigdom och svält och inte alls drabbar, utan gynnar, världens fattigaste länder. Inte minst behövdes pålästa och engagerade personer som kunde ta debatten direkt när gnistan tände elden.
När kravallerna i Seattle blev en världsnyhet och frihandelsmotståndarna fick den medvind de länge hoppats på, fanns det både intellektuell och medial beredskap i Sverige.
– Vi fick ingen bred medial uppmärksamhet för frihandel. nu. Portalen användes snarare av journalister och studenter som informations- och argumentationsbas – och det var också meningen. Den stora »striden« kom senare, berättar Mattias Bengtsson.
Den svenska debatten startade år 2000. På sommaren gav den socialdemokratiska tankesmedjan Agora ut Bim Clinells bok Attac – gräsrötternas revolt mot marknaden. Det var då Attacs uppmarsch inleddes och den ovan refererade mediala entusiasmen utbröt.
Problemet för Attac visade sig emellertid vara att motståndet redan var förberett. Alla fakta som underminerar Attacs påståenden, statistik till världshandelns försvar och kunskapen om det nationalchauvinistiska och våldsamma inslaget i den franska Attac-rörelsen hade dokumenterats.
Den 26 september 2000 publicerades uppropet »Motattack « i Dagens Nyheter. På initiativ av Timbros Mauricio Rojas gick ledande företrädare för borgerligheten, som Alf Svensson, Gunilla Carlsson och Karin Pilsäter samt fristående tänkare som Göran Skytte och Merit Wager ut i en intellektuell protest mot Attac och anti-globalisterna. Samtidigt startade webbsajten www.motattack.nu. Över 3 000 personer anslöt sig snabbt till uppropet.
Under 2001 hade svenska Attac sin korta och intensiva storhetstid. Medlemmarna påstods uppgå till tusentals och lokalavdelningar fanns i snart sagt varje stad.
Men redan från starten var organisationen splittrad. Motattackuppropet, som bland annat riktade uppmärksamheten på de protektionistiska och våldsinriktade inslagen i Attac gjorde att arbetet kändes olustigt för många. Den svenska rörelsen hade svårt att försvara att man hade sitt ursprung i den franska Attacrörelsen.
I den starkt kollektivistiska ledningen för Attac fanns en medveten agenda där frihandel, ekonomiskt utbyte och fria kapitalrörelser behandlas som onda. Skatter, tullar och all upptänklig form av protektionism försvarades, och det var globaliseringen som sådan som var måltavlan.Men många av de engagerade som deltog i protester och möten hade ingen sådan agenda, utan var mer bekymrade över verkliga missförhållanden, som fattigdom och hunger.
Timbros Mauricio Rojas, Johan Norberg och Fredrik Erixon reste landet runt och debatterade. Inför en globaliseringskritisk publik förklarade de att de fattiga länder som bejakade globaliseringen snabbt och påtagligt reste sig ur fattigdomen, och att det var västvärldens motstånd mot de fattiga ländernas rätt att exportera sina produkter som var den stora boven. Ofta blev publiken allt mer positiv till budskapet under debatternas gång, och motdebattörerna förlorade mycket i självförtroende när de mötte pålästa och engagerade globaliseringsvänner.
Johan Norberg fick också ta plats i de flesta TV- och radiodebatter där Attac Sverige var representerat. Han blev något av frihandelsvännernas mediala ansikte. Med sitt anarkistiska förflutna, sitt långa hår och stora intresse för kultur, svartrock och synth var han en person som också unga och radikala kunde identifiera sig med.
Ledningen för Attac avslöjades från början, och de många »gräsrötter« som i andra länder förförts att ge organisationen sitt stöd kom aldrig att sluta upp bakom rörelsen i Sverige. Rörelsens huvudfråga, en skatt på internationellt kapital, sköts snabbt i sank av Klas Eklund i Timbroskriften Tobinskatten – ett medel söker sitt mål, och den återhämtade sig aldrig.
»I dag består Attac av en mobiltelefon och ett anteckningsblock«, konstaterade en av organisationens ledande namn (Hans Abrahamsson, TV4 Göteborg, 4 mars 2003). »Det kan vara så att luften lite gått ur«, sade en annan, när det stod klart att var tredje Attac-förening lagt ned efter det första året (America Vera-Zavala, P1 morgon, 14 maj 2002). Den av medierna så uppblåsta trenden kom av sig innan den hunnit bli en riktig kraft i svensk opinion. Språkröret Lotta Nilsson Hedström gick tillbaka och retuscherade om sitt gamla pressmeddelande på miljöpartiets hemsida. Begreppet »antiglobaliseringsrörelsen« ersattes med det mer neutrala begreppet »rörelsen«.
Om kravallerna i Seattle var början på antiglobaliseringsrörelsen var upploppen och förstörelsen under EU- toppmötet i Göteborg i juni 2001 slutet, i alla fall i Sverige. Där vände vinden slutgiltigt. Det som i Seattle, Prag och Genua hade känts som behörigt avstånd blev i Göteborg kusligt närvarande.Motreaktionen exploderade. Att vara mot globalisering blev i Sverige både lite töntigt och antiintellektuellt.
Segrarna skriver historien, och i det här fallet heter det främsta dokumentet Till världskapitalismens försvar. Mattias Bengtsson hade uppmuntrat Johan Norberg att skriva ett globaliseringsmanifest som systematiskt avslöjade anti-globalisternas världsbild. På internseminarier under skrivandets gång hjälpte Mauricio Rojas och Fredrik Erixon till med att förfina argumentationen. Boken gavs medvetet ut i juni 2001, samtidigt som Göteborgsmötet ägde rum. Timbro räknade med att det skulle bli stormigt, och när globaliseringskritiken misskrediterat sig själv var det viktigt att kunna presentera en alternativ världsbild som kunde ge tydliga, liberala svar på de uppriktiga farhågor som fanns.
Utifrån erfarenheter av debatter med Attac-vänstern skrevs boken som samlade det praktiska, statistiska och principiella försvaret för en värld av fria marknader och utan gränser. Till världskapitalismens försvar är en faktaspäckad och övertygande genomgång av hur fri handel och fria kapitalrörelser leder bort från fattigdom och förnedring.
Från början hade boken arbetstiteln Till hyperkapitalismens försvar. Titeln var ett angrepp på Studio Etts kommentator Björn Elmbrant, som skrivit boken Hyperkapitalismen och blivit en ledande kritiker av globalisering och kapitalism.Men Norbergs bok blev mer och större än bara ett inlägg i den debatten – och titeln ändrades i sista stund.
Mattias Bengtsson såg sprängkraften i Norbergs bok och valde att göra en av Timbros hittills mest ambitiösa lanseringar. Genomslaget blev enormt. Först ut på plan, genom att trotsa första recensionsdatum med ett par dagar, var Expressens kultursida. Den som skrev där var – Björn Elmbrant. Den recensionen var av naturliga skäl ingen hyllning men satte nivån för intresset. Därefter följde närmare hundra recensioner och debattinlägg. De flesta tog boken i varmt försvar. I dag har den svenska versionen tryckts i tre upplagor, snart 10 000 exemplar, vilket är en enorm siffra för en svensk debattbok.
Att tankesmedjan har varit framgångsrik i den långsiktiga satsningen på globaliseringsfrågan bekräftas av att man har fått exportera sina idéer. En stor internationell publik har på hemmaplan bara fått höra kritiken mot globalisering och vänder sig nu till Sverige för att få motargumenten. Till världskapitalismens försvar är utgiven i tio länder, översatt till bl a engelska, tyska, franska, holländska, turkiska och estniska. Kinesiska och spanska står på tur. Världspressen har höjt Norbergs bok till skyarna, och han har fått flera prestigefyllda utmärkelser för sin bok, som det amerikanska Antony Fisher-priset och den tyska Hayekmedaljen. Johan Norberg, Mauricio Rojas och Fredrik Erixon bjuds regelbundet in för att föreläsa om ämnet över hela världen. Sverige och Timbro har blivit en ledande exportör av idéer till globaliseringens försvar.
Såväl borgerligheten som de tongivande personerna inom socialdemokratin har i dag tydligt återtagit både det principiella och det praktiska försvaret för frihandel. Det är lätt att bli hemmablind och tro att samma sak gäller också i våra grannländer. Men det eniga försvaret för globalisering och frihandel är ett svenskt fenomen – inte ett europeiskt.
Det som i Sverige utmålades som ett »nytt 68 «, förvandlades i stället till en starkare medvetenhet om behovet av en öppen ekonomi och problemen med protektionism. Det är svårt att tro att det skulle ha kunnat ske utan Timbro.
Texten är publicerad i Timbros jubileumsbok T25.