Skrivarvänlig version av uppropet här.

Vi lever i hoppets tid. Inför våra ögon pågår en makalös omvälvning av mänsklighetens livsbetingelser, ett utvecklingsgenombrott utan like i världshistorien. Aldrig har mänsklighetens kreativa krafter varit så stora som i våra dagar. Aldrig har så många människor lyft sig ur fattigdomen som under det senaste kvartseklet. Aldrig har så många varit så fria och så trygga som i dag. Vi lever i möjligheternas tid, i en era av växande global närhet, välstånd och fredligt samarbete, där nationsgränserna betyder allt mindre och individernas fria val allt mer.

Det handlar om en remarkabel utveckling, inte minst i en värld som för inte så länge sedan var dränkt i blod och tårar av nationalistiska konflikter och av totalitarismens våldsamma framfart. Men hoppets och möjligheternas tid är också en tid av frustration och oro. Frustration, eftersom många fortfarande står utanför globaliseringsprocessens välståndsbringande dynamik. Frustration, eftersom varje steg fram som vi tar gör att den misär och den ofrihet som återstår blir allt mindre acceptabel. Men också oro, oro som många känner inför ett intensivt omvandlingstryck och nya utmaningar. Oro när gamla produktionsformer och invanda livsmönster luckras upp. Övergången till det nya är sällan lätt eller smärtfri. Kriser och kortsiktiga förluster kan uppstå här och var, och inte alla hittar en väg in i framtiden.

Allt detta ger upphov till starkt motstridiga känslor inför den pågående globaliseringsprocessen och skapar en bred marknad för allehanda domedagsprofeter, opportunister, missnöjesprofitörer och politiska huliganer. Vi känner igen några av deras namn och de organisationer de verkar i: Jean Marie Le Pen, Ignacio Ramonet, Jörg Haider, Jeremy Rifkin, Pat Buchanan, Viviane Forrester, Carl I Hagen, José Bové, Pia Kjaersgaard, Attac, AFA, Front National, Reclaim the Streets, Frihetspartiet och så vidare.

Det är verkligen en brokig samling. Globaliseringsmotståndet består av allt från höger- till vänsterextremister, från de elitintellektuella som samlas kring den franska tidskriften Le Monde Diplomatique till yrkesdemonstranter och gatuhuliganer, från dem som vill krossa all marknadsekonomi till dem som vill försvara den egna marknadsekonomin mot ovälkomna konkurrenter. Och så är också deras bevekelsegrunder, aktionsmetoder och hatobjekt högst varierande. Några ger sig på McDonald's restauranger i Millau eller Seattle, andra samlar sig till en vandrande happening mot "det globala etablissemanget", några beskyller importerade varor från den fattiga världen för allehanda nationella missöden och andra ger sig på fattiga invandrare för att rädda den nationella särarten.

Men det finns viktiga saker som förenar alla globaliseringsmotståndare. Alla vill de bygga upp murar som inskränker människornas, varornas, kapitalets, teknikens eller kulturens fria rörlighet. Därför hatar de olika regionala eller globala överenskommelser och organisationer som underlättar ett friare flöde av resurser, individer eller idéer över nationsgränserna: WTO, Världsbanken, Nafta, EU, IMF, OECD, bilaterala handelsavtal och så vidare.

Och de vill också hindra människorna från att välja fritt. De vill gärna bestämma vilken mat vi ska få äta eller vilka filmer vi ska få se, vilken musik vi ska få lyssna till eller hur och var vi ska få spara våra pensionspengar eller bo, arbeta och leva över huvud taget. De så kallade globaliseringsmotståndarna förfäktar många olika ideologier, men alla dessa ideologier bottnar i en djup misstro mot den individuella friheten och det öppna samhället som möjliggör denna frihet.

Typiskt för globaliseringsmotståndarna är deras anspråk på att representera en bred folkopinion och att tala i de fattigas namn. Folket som gör uppror mot etablissemanget. Det är så anarkisterna i Black Bloc eller Attac-aktivisterna vill bli sedda, det är så det s k Battle of Seattle orkestrerades, det är på det sättet man vill legitimera den politiska huliganismen som en José Bové så väl symboliserar. I detta förljugna skådespel framstår representanterna för nästan alla världens regeringar som usurpatorer, medan en mängd mikrosekter framställer sig som världsbefolkningens legitima representanter. Sällan har bedrägeriet varit så totalt!

Om det verkligen vore de fattigas intresse som dessa folkets självutnämnda representanter hade i sinnena, då skulle de plädera för en ännu friare rörlighet för människor, idéer och resurser, det vill säga ännu mer globalisering. Det är vad de fattiga behöver, delaktighet i världsekonomin och inte utanförskap. Vad de senaste decenniernas utveckling visar är att det finns en enorm potential i vår nya globala ekonomi, att det finns ett alternativ till fattigdom och underutveckling, att det gäller att omvandla allt fler länder och områden till dynamiska delar av denna expansiva ekonomi. Detta är den stora utmaning som borde uppta all vår energi och kreativitet om vi verkligen bryr oss om dem som hittills inte har fått del av det välstånd som många av oss numera tar för givet.

Under lång tid har det öppna samhällets vänner tenderat att underskatta farligheten i den agitation som globaliseringsmotståndarna ägnar sig åt. Man har betraktat fenomenet som ett slags politisk och intellektuell undervegetation utan större betydelse för framtiden. Därför har man låtit rädslans apostlar predika praktiskt taget ostörda, måla upp det ena domedagsscenariot efter det andra och göra de mest befängda påståenden om tillståndet i världen och vår tids globala utvecklingsgenombrott, utan att bli systematiskt motsagda.

I dag visar sig detta vara en farlig missbedömning. Successivt har den idémässiga atmosfären förpestats, myterna om globaliseringens destruktiva effekter har blivit tagna för sanningar av allt fler och känslan av att leva i en värld på fallrepet har anammats av alldeles för många. Och nu börjar vi se följderna av denna passivitet, inte minst i ett Europa där allehanda nationalpopulistiska och främlingsfientliga partier skördar fruktans frukter och gör sig redo att bestiga den politiska maktens högsta toppar.

Denna utveckling borde vara tillräckligt alarmerande för att mana till en bred motoffensiv mot öppenhetens fiender. Men inte bara det. Historien borde också mana oss till aktiv politisk och intellektuell vakthållning kring det öppna samhällets grundvärden.

För hundra år sedan förbyttes en lovande period av liberalisering, frihandel och allt större internationell rörlighet av människor i ett inferno av kolonialistiska intriger, nationalistiska krig och protektionistiska åtgärder som öppnade vägen för den moderna totalitarismens genombrott. Den så kallade första globaliseringen kraschlandade politiskt 1914 med oerhört tragiska konsekvenser. Dess idébas hade successivt försvagats under decennier av nationalistisk och kollektivistisk agitation, som efter första världskriget blomstrade i form av våldsamt militanta antiliberala massrörelser. Följderna känner vi till.

Detta är bakgrunden till att vi har bestämt oss för att skapa en virtuell mötesplats (www.motattack.nu) för alla dem som tror att det är hög tid att ge svar på tal och avslöja globaliseringsmotståndarnas allt mer motbjudande och destruktiva skådespel. Vi är övertygade om att det är dags att samla oss till en kraftfull motoffensiv som med hjälp av förnuftets vapen kan driva tillbaka slutenhetens krafter.

Det inskränkta stamtänkandet är ännu en gång på frammarsch. I dag går den globala tribalismen åter till attack. Denna gång i Prag. Därför har vi valt just denna dag för att offentliggöra bildandet av vårt nätverk. Låt oss ta upp den kastade handsken och göra denna dag till startskottet för ett viktigt upplysningsarbete om öppenhetens värde och slutenhetens faror. Därför uppmanar vi alla dem som vill vara med i detta dagsverke i det öppna samhällets tjänst att delta i vår motattack. Och vi uppmanar både makthavare och internationella organisationer att med ännu större kraft arbeta för friare rörlighet och en allt öppnare värld, särskilt när det gäller att verkligen öppna de rika ländernas marknader för de fattiga ländernas produkter.

Mauricio Rojas, docent och initativtagare till uppropet
Alf Svensson, partiledare (kd)
Gunilla Carlsson, europaparlamentariker, vice partiordförande (m)
Karin Pilsäter, riksdagsledamot och ekonomisk talesman (fp)
Göran Skytte, skribent
Merit Wager, debattör, juridiskt ombud i utvisningsärenden
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare
Ulf Kristersson, kommunikationsdirektör
Carl Rudbeck, chefredaktör för smedjan.com
Tove Lifvendahl, kolumnist och debattör
Erik Hörstadius, författare
Johan Norberg, skribent, redaktör för frihandel.nu
Birgitta Ohlsson, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet
Gunnar Strömmer, ordförande i Moderata Ungdomsförbundet